Anna Järvinen - kan du gå

spelades i min mp3 när jag cyklade förbi krämarhuset, vidare förbi Ica.

Jag trodde jag var osårbar, inget kunde skada mig.

Varför just jag?

Det har aldrig hänt mig nått förut, jag hade inte en tanke på att just jag skulle ligga under det där hjulet.

Jag kommer ihåg att jag ramla framåt 2-3meter och jag fick upp någon slags bild av mina vänner, som ett fotografi. Jag öppnade mina ögon, då låg jag under ett hjul. ***MINNESLUCKA IGEN*****

Nån gubbe hjälpte mig upp och satte mig på en bänk utanför Ica , det var folksamling runt omkring mig. Jag förstog inte riktigt vad som hade hänt.

Men när jag började röra på mig kände jag att höften inte riktigt var med IN THE GAME,armbågen var sne, mitt bakhuvud kändes tungt, och blåmärkena blev fler och fler.

Skräckslagen skrattade jag bort allt. Höll inne tårarna, dom berörde mig inte, men nån hade gjort illa min kropp.

Min kära cykel gick av på hälften.

Jag är bara glad av att jag lever och kan gå TACK FÖR MIG!

tack mamma, mormor & Lisa för erat stöd på sjukhuset.

IM ALIVE!

Och som ni båda vill
Mer än någonting annat
Så står det skrivet i pannan att man väcker en ångest när man släcker en annan

Ni har blivit som dom
Någon tittar på er
Är det din tanke han ser eller dina röda kinder som avslöjar mer?

Visst finns det dagar jag kan vara snäll och låtsas som förut.
Visst finns det dagar som det gör ont att se dig ramla här omkring.
Det fanns en kärlek, men den har brunnit ut, du fick för stor del av mitt liv.
Jag kunde inte andas till slut.
Du säger att du minns och att de känns som igår, men de var så länge sen för att ens komma ihåg.

Och jag som trodde jag var kvar, jag har börjat på nytt.
Det vet jag när jag ser dig, vart har du tagit vägen?
Jag gav upp för länge sen.

Du är kvar med samma folk, du är kvar med samma hus.

Lever kvar i samma damm, och du går i samma kläder.

I ett övergivet hus.

Det är att leka med eld att dra upp det här, för du ser i hans ögon att hon försvann för länge sen.

Han gav upp för länge sen.

Det är inte som att jag missar Julafton.

Jag missar någonting ännu viktigare.

Jag missar allt det du kämpat dig igenom i 3 år, och nu är du äntligen där.

Jag kommer inte stå där med en blombukett när du kommer ut rusande med det största leendet och är världens lyckligaste tjej för stunden.

Jag kommer inte sitta där vid bordet där alla din närmsta sitter, jag kommer inte stå där och säga hur stolt jag är över dig, kommer inte kunna hålla det där talet jag skrivit ner för flera månader sen.

Jag kommer inte göra någonting, jag kommer bara tappa livet

det är sant.

man ska aldrig ta någonting/ någon förgivet.

Jag såg mig själv idag för första gången på länge.

Jag såg så trött och tunn ut innuti, som om jag hade tappat livet.

Du brukade lysa upp alla rum du gick igenom, och du kunde smälta mitt hjärta bara att genom att le. Jag var den sista på jorden som jag trodde skulle lägga ner.

Vem la sorgen och besvikelsen i dina ögon, det var ingen mindre än jag.

Lagom svaga jag.

Allt jag kan tänka på är hur jag kunde  göra så vi tappa allt.

Jag vet inte vad jag ska göra för att få tillbaka, för att få vara en del av ditt liv, för att jag ska få ta del av jag vet inte ...........

Vi som brukade hålla så hårt

Det krävs en idiot som jag för att sabba nått sånt här.

Jag får knappt fram ett ljud men ändå får ja fram ett namn och börjar grina ännu mer.

Min dag börjar med , min dag slutar aldrig med.

Jag känner mig som den sista kvarlevande bröbiten.

Den där äckliga, skrynkliga och fula brödbiten som nån tryckt in längst ner i

papperspåsen, den man oftast slänger.

Den som tar den brödbiten som ligger innan den sista är lyckligt lottad.

För besvikelsen över att man fått den sista går ju nästan inte att förklara.

Sitter här med långkallsongerna på och biknin från förra året som inte sitter alltför bra runt bobbiduppin. PÅTAL om tuttar så testade jag en skitfin klänning igår en tubklänning ifrån Gäjna. Men tuttar, tuttar,tuttar va fan äre för j'ävla problem med tuttjävlarna.

Den var så fin

och ja blev så glad

och ja ville ha den

och ja skulle k unnat fått den

och ja ville ha den en gång till

Men nejru de satte bengt och ulla stopp för....

happihappi anyway.

Nu ska jag gå ut och sätta mig på min ghetto balkong,

om nån har vägarna förbi brickebackhillz come over to my place.

Solen bländar mitt liv som mina ögon, kanske det är meningen att livet ska vara som en jävla ruinerad skithög. Antagligen, kasnke inte, vet inte.

Jag ska utforska det på ballkongen och lyssna på barnskrik från barnvagnar.

Kan man vara helt fullständigt tom när det sista ordet har lagt sig?

Inne i mitt huvud ligger jag fortfarande inne på mitt rum, slår fortfarande i huvudet i väggen mitt i natten. Jag ligger fortfarande på kvällarna och räknar träskivorna i taket. Jag ligger fortfarande med huvudet mot den turkosa väggen, och tänker. Jag vaknar fortfarande av att solen lyser in i rummet och bländar mina ögon. Jag borde släppa, men logik har jag aldrig varit bra på.

När jag är arg försöker jag fortfarande ta bort tapets-snuttar på väggarna.
Innan jag somnar ser jag alltid en skymt mamma och pappa..

jag lämnar innan mörket kommer. Jag överlämnar mig själv nu