Varför ska det alltid vara jag som tvekar, alltid jag som får otur i handen.

Det är som att du valt ut mig. Igår när jag satt på bussen hem ifrån Mariebergs köpcentrum, hade varit där med Alexandra min bästa vän. Så såg jag 2 jätte kära, som satt på busshålplatsens enda bänk. Dom tog upp hela bänken av hela deras kärlek, jag fick inte ens plats under taket. Dom andades tillsammans, dom skjöt undan alla andra. De var bara dom i den där busshålplatsen.

När sedan bussen kommer fäller jag ihop mitt paraply för att gå på, skvätter undan vattnet som passerat på blom tyget. Jag skjöt undan vatten dropparna så som dom skjöt undan alla andra från taket. De var inte samma känsla, men nått liknande. Jag sätter mig och som vanligt hoppas jag att ingen sätter sig brevid mig, jag tycker det är så obehaglig känsla. jag sätter mig på ett säte brevid fönstret och stirrar. Snabbt vänder jag blicken framåt mot buss chaffisen, då jag ser att de kära kärleks paret har sutttit sig framför mig. I bussens gång står det två en man och en kvinna som skrattar hysteriskt, dom kan inte sluta. Deras barn ligger och sover i barnvagnen. Även fast just det där lyckliga skrattet skulle väckt dom flesta. På bussen är det ganska mycket folk, en del får stå upp. Men ingen sitter brevid mig. Hela bussens människor såg så lyckliga ut, och där satt jag med inga tankar, inga känslor, inga förväntningar på någonting, och ingen busskompis. Alla på bussen hade redan planerat ut deras liv. Jag har inte ens börjat tänka, det satte stop i måndags. Nu vill jag inte längre, vad är felet på mig..