Nu är allt sagt och gjort. Jag kan nog inte fatta själv att du va den som byggde upp mig

och krossa mig samtidigt. Du lämnade ord som sitter fast dom lossnar inte och utan luft.

Jag gissar väl på att allt, det bästa av mig hade jag väl redan gett. Men att kunna lämna

nått med ingenting alls. Får man inget tröst pris när man förlorar i kärleken?

Ett litet paket , eller tröst ord som kan lindra smärtan för ett litet tag?

Den bästa "medicinen " för mig  är att få sympati av andra människor, genom att skriva

av mig eller prata. Men jag känner mig så instängd. Känner mig nertryckt av känslor som sparkar

och skriker inuti. Misshanlad innuti? Är det nån ny känsla? För jag hoppas ta mig fan att

den försvinner snart. Jag har ingen kraft, energi kvar.. Jag gav allting, och du

gav mig ingenting förutom en cola burk som jag kastat.